Nyheter

Strukturmönstrade vantar 23 mars Malmberget

Erika Nordvall Falck håller workshop kring strukturmönstrade vantar i Norrbottnisk tradition i Malmberget den 23 mars!
Mellan 10.00 och 15.00 får man testa bland annat ”Anjeliika-vantar” och ”Vivungi-vantar”. Anmälan till Malmbergets församling senast 20/3.

Kostnad: 500 kr (workshop, lunch, kaffe)

Anmälan: Senast 20 mars (begränsat antal platser)
tomas.h.aberg@svenskakyrkan.se tlf. 0970-22179





Vantfestivalen i Junosaundo 2019

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade lovat klarblå himmel och gnistrande snö till Vantfestivalen i Junosuando den 9 mars 2019.
Istället såg det ut såhär när jag tittade ut genom fönstret på morgonen.

Pajala på morgonen festivaldagen.
Foto: Monika L Lund.

Världen gick i svart-vitt och det var vinterns värsta snöstorm. Inte ens gruvbilarna som fraktar järnmalm mellan Kaunisvaara och Svappavaara, fick köra.

Ingen vill ge sig ut på vägarna en dag som den här – men trots det tog sig över 200 tappra själar till i Junosuando, för att vara med på Vantfestivalen. Och jag tror att de tyckte att det var värt det.

Det blev en lyckad festival med ett späckat program.

Vi visade glimtar ur stickningens historia – en historia som till stora delar är kvinnors historia. Och vi fick också visa kraften i samarbete kring ett gemensamt intresse. Tack vare alla välvilliga och kunniga stickmänniskor i tio länder och regioner, kunde vi visa inte mindre än 140 par vantar. De flesta har vi fått låna från: Danmark, Estland, Finland, Färöarna, Grönland, Island, Lettland, Norge, Sverige och Åland. En del hade vi själva, men det allra mesta skickades hit till Pajala.

Tack alla fantastiska stickvänner!
Karta: Håkan Öström.

Maud Ån invigde

”Vantar är ett kulturarv som berättar en historia. De berättar om de människor som levt här och om den politik som bedrivits. Mönstren och färgerna berättar även om den folkvandring som skett i öst – västlig riktning” sa Maud Ån, projektledare för Kulturarv 2019 från Region Norrbotten.

Samarbete över gränser ger styrka. Foto: Eva Lorentz.

Invigningen avslutas med en symbolisk bild över kraften i samverkan.
Föreningen Norden Pajala och Föreningen Vantfestival genomförde en lyckad festivaldag med utställning och många andra aktiviteter kring kulturarvet Vanten.

Festivalmarknad

Besökarna kunde köpa alltifrån hjortronsylt till kläder till böcker till mattor på festivalmarknaöden.

Festivalmarknad och vantuställningen i jympasalen. Workshops, föreläsningar och café finns i andra lokaler. Foto: Göran Wallin.

Workshops

Vattenbärarvatten

Christina Lindmark visade hur man stickar Vattenbärarvanten – en teknik som ger en tjock och varm vante. Tekniken innebär att insidan stickas i öglor eller tåtar, och används i flera länder. På vantutställningen kunde vi visa vantar från både Estland och Åland med samma frottéteknik (se Vantgalleriet).

Christina Lindmark (till höger) lär ut tekniken för Vattenbärarvanten.
Foto: Göran Wallin.

Lovikkavanten

Lovikkavanten – som är utgångspunkten för festivalen – är ett skyddat varumärke och den äkta Lovikkavanten förses med ett sigill. Men det finns Lovikkavantar och det finns Lovikkavantar – och givetvis kan man sticka sig sina egna.
Astrid Hjärtström, Lena Persson, Birgitta Emmoth Niemi och Monika Emmoth, ledde workshopen.

Lovikkavante med sigill. Foto: Anne-Maj Gunnelbrand.
Deltagare i workshopen. Foto: Eva Lorentz.

Kulturskolan underhåller

Klara Pasma från Kulturskolan i Pajala, spelar och sjunger poplåtar.
Foto: Berit Öström

Två föreläsningar

I gravarna i Jukkasjärvi kyrka

Bakom rubriken döljer sig spännande stickhistoria.
Erika Nordvall Falck har samlat på vantar sedan tonåren och vet det mesta om stickade vantar från Norrbottens inland. Hon har visat hur stickkonsten var både avancerad och tidig – något som varit ganska okänt i de södra delarna av landet.
I föreläsningen berättade Erika om den skatt av stickade plagg som år 1947 hittades på de kroppar som låg i sina gravar under golvet i Jukkasjärvi kyrka. Under golvet fanns fyra stora huvudgravar med flera kroppar i varje. Det fanns många ytterligare kistor, men också skelett och skelettdelar, utanför kistorna. En del låg i kista, en del i urholkade trädstammar, andra hade sytts in i tyg eller skinn. Klimatet under golvet har varit gynnsamt och på så vis är kropparna väl bevarade.

Bilden visar hur kistorna i det övre lagret låg vid 1947 års undersökning.
Bild: ATA/Riksantikvariatämbetet
Kista med liket af en ung kvinna. Jukkasjärvi kyrka. G. Hallström foto. Fotot är från 1908 års gravöppning.
Erika Nordvall Falck berättade att man förundrades kvinnans, moderna klädsel som inte gick gick ihop med den tidens föreställningar om vår ”isolerade” landsände.

Teres Torgrim, nomadlärarinna, men även hängiven stickerska och vantsamlare, tiggde sig till att få avbilda några av de plagg som kropparna bar. Plaggen vågade man inte ta av, så Teres firades ner i det öppnade golvet – sittande i rullstol – och stickade av två par vantar efter de förebilder som satt på väl bevarade kroppar från 1600 – 1700-talet. Den ena var en halvvante med geometriska mönster i olika färger, den andra en enfärgad tumvante med gallerflätor.
Teres Torgrim var för övrigt släkt med Erika Nordvall Falck.
Vantarna sitter kvar på kropparna. Och kropparna ligger kvar under golvet.

De mönsterstickade vantarna och Jukkasjärvi kyrka.
Till höger: Erika Nordvall Falck.
Bilder: Kajsa Tuolja, Borg Mesch 1902 och Leif Larsson.

På ATA-arkivet i Stockholm finns dokumentationen från undersökningen 1947. Där framgår att det fanns ett stort antal vantar och sockar men också andra stickade plagg, på kropparna under kyrkgolvet. Många av plaggen är fotograferade, bland annat ett par knästrumpor av den typ som exporterades i tusental varje år från Färöarna från senare delen av 1600-talet och framåt.

Resa till Färöarna

Solveig Larsson är varm vän av Färöarna och dess stickkonst. Hon berättade om sin resa till Färöarna då hon följde den färöiska stickningen i spåren. Solveig berättade om öar utan träd, gräsbevuxna tak och vattenfall. Vägar som gick under vattnet i tunnlar eller över, på broar. Om ön Mykines där orädda, vackra lunnefåglar bor i hålor i de gröna gräsbevuxna sluttningarna. Och får. Överallt får – på vägarna är det fåren som har företräde.

Färöarna är starkt förknippat med stickning, och var under flera hundra år en nödvändighet för människors överlevnad. Man stickade i princip alla plagg för både män, kvinnor och barn. Man stickade till och med skor med valkade sulor. De var bra att ha på sig när man tog sig fram på hala klippor.
Stickade produkter, först strumpor och underkläder, men sedan tröjor, var länge Färöarnas största exportvara, innan fisket tog fart i slutet av 1800-talet.

Solveigs vante Joná inspirerad av Färöarna. Foto lånat av Solveig Larsson.

Vanttävlingen avgjord

Arton tävlingsbidrag hade kommit in. Konkurrensen var hård och det var inte lätt för juryn att välja ut de bästa. Publiken fick också rösta på ”sin” vante.
Efter överläggningar och rösträkning fick Kerstin Nyström, Kalix förstapriset, Ingela Fredriksson, Nurmasuando fick andrapriset och Cecilia Falk, Luleå, vann tredjepriset. Grattis, grattis!

De tre vinnande bidragen i Vanttävlingen. Hjortronvanten vann både Publikens och Juryns pris. Den röda vanten i mitten Juryns tredjepris och den svartvita vann Juryns andrapris. Foto: Göran Wallin.

Modevisningen

Sex lokala mannekänger visade kläder från Sisko Retro, Pajala, som syr upp kläder av återvunna tyger med smak av 1970 – 80-tal. Simu Nordic AB, Övertorneå visade upp sina stickade plagg.

De tre koftorna till vänster är från Simu Nordic och de tre klänningarna från Sisko Retro.
Foto: Monika L Lund.

Vantutställningen – Vantar med historia

Danmark, Estland, Finland, Färöarna, Grönland, Island, Lettland, Norge, Sverige, Åland – från alla dessa länder och självstyrande regioner fick vi låna in vantar.
Tyvärr hann vi inte få fram vantar från Petrozavodsk (f.d. finska Karelen), eftersom de var insnöade i en datja.
I uställningen Vantar med historia kunde vi visa 140 par vantar. Fantastiskt – detta kunde bara bli möjligt tack vare andra människors vänlighet och engagemang. Vi visade vantarna uppsydda på sammanlagt tolv vepor markerade med landets eller regionens flaggor. Vid sidan av veporna fanns en beskrivning över varje vante.

Från vänster: Vantar från Estland, Sverge, Lettland. Färöarna och Norge som skymtar längst till höger. Foto: Göran Wallin.
Från vänster: Vantar från Sverige (överst) och Åland (nederst), Estland x 2, Sverige,
Lettland (överst) och Grönland (nederst). Erika Nordvall Falck längst till höger.
Foto: Göran Wallin.

Kort fiberlära

Avslutningsvis några ord om fibrer. Det skulle gå lätt att fylla ett helt event om fibrer.
Detta mikrourval visades på utställningen.

En fördel med att bo i Norden…

… är att här är kallt. Åtminstone på vintern. Och är det kallt måste man ha vantar. Ska man ha vantar är det bra att kunna sticka. Kan man sticka så har man roligt.
Men ska man sticka då behöver man garn. Garn görs av fibrer.

Just nu lämnar vi de flesta fibrerna därhän. Vi struntar i alla fibrer från växtriket som kan ge oss ljuvliga garner, vi struntar i mjölkfibrer, sentråd och metalltråd. Och vi struntar i silket – den enda fiber som bildar en tråd utan att spinnas.
Här fokuserar vi på fårull som är en animalisk fiber och syntetfibrer som efterliknar ull. Och på en fiber som kan generera elektricitet.

Fårull

Fårull är förmodligen det äldsta materialet som använts vid stickning. Fårullen är oöverträffad för sin värmehållning. Inget annat material håller fingrarna varma under snöskottning, även den kallaste vinterdag. Det vet jag av egen erfarenhet.

Fårullen är elastisk, tålig och slitstark. Och ull har en fantastisk förmåga att absorbera vatten och ändå behålla sin värmande förmåga. Hemligheten ligger i att ullfibern är täckt av små fjäll som isolerar. Ullen kan absorbera vatten upp till en tredjedel av sin egen vikt utan att man besväras av att den är blöt. Och fukten går ur långsamt vilket gör att ullen isolerar bra.

Nackdelen med fårull är att den är känslig för snabba värmeväxlingar och tovar ihop sig och krymper lätt, vilket man märker av om man ska tvätta ullplagg. Handtvätt i en jämn temperatur är det säkraste.

Superwash ull

Vid superwash-behandling tas ullens fjäll bort med klorin. Sedan kapslas fibern in i en tunn film av polymer (plastmaterial). För att behandla ull på detta sätt går det åt enorma mängder vatten, klorin och andra kemikalier. Skriver: https://organicknitters.com/om-oss/obehandlad-eller-behandlad-ull-vad-ar-skillnaden/

Superwash är ull – men ändå inte. Många av ullens goda egenskaper har gått förlorade. Men man kanske inte alltid vill ha supervarma plagg på sig, utan det räcker med halvvarma. Poängen med superwash är att den inte är känslig för temperaturväxlingar och därför går utmärkt att tvätta i tvättmaskin utan att strukturen förändras.

Syntetfibrer

De mest kända syntetfibrerna är akryl, polyamid (nylon) och polyester. De är lättskötta, töjer sig inte och de är billigare än naturfibrer. Däremot råder det delade meningar bland många stickare om deras övriga egenskaper. De är inte bra på att hålla fukt och kan därför kännas lite klibbiga, de noppar sig lätt och har inte den levande känslan i plagget. Många tillverkare kombinerar dock syntetfibrer med naturfibrer för att tillföra vissa egenskaper som styrka och elasticitet. Skriver: http://stickskolan.se/lar-dig-sticka/garnkvaliteter/

Fibern som skapar elektricitet

Chalmersforskare har utvecklat en textilie som ger ifrån sig elektricitet när den sträcks eller utsätts för tryck. Textilen kan i dagsläget generera tillräcklig energi för att tända en lysdiod, skicka trådlösa signaler eller driva mindre elektriska enheter som en miniräknare eller en digital klocka.

Teknologin bygger på den piezoelektriska effekten, vilket innebär att elektricitet skapas när ett material deformeras, till exempel genom att sträckas.

– Textilen är följsam och mjuk och blir till och med mer effektiv när den blir fuktig eller blöt, säger Anja Lund. För att demonstrera resultatet av vår forskning använder vi textilen i axelremmen på en väska. Ju tyngre väskan är packad och ju större del av väskan som består av vår väv, desto mer energi får vi ut.

Skriver: http://www.mynewsdesk.com/se/chalmers/pressreleases/elektrisk-textil-taender-lampa-naer-den-toejs-2430127

Anja Lund visar axelremmen till väskan som genererar elektricitet. Infälld i bilden visas den lysdiod som tänds fibrerna. Från: Mynewsdesk.