Stickat i regionen

Om stickning i länder och regioner

I den här fliken berättar jag kortfattat om stickning i Danmark, Estland, Finland, Färöarna, Grönland, Island, Lettland, Norge, Sverige och Åland.
Jag går i bokstavsordning.

Jag bor i en trespråkig region – den svenska Tornedalen. Här talar man svenska, meänkieli och finska, och jag har låtit översätta en del av texterna till finska. Texter för Lettland är översatt till lettiska.

Tyvärr inga fler språk eftersom det inte är praktiskt möjligt. Kanske kommer det en engelsk (läs: svengelsk) version någon gång.

DANMARK

Danmark

Luffer. Vanter

Hundhår i garnet – Danmark

I Danmark tog stickningen fart på 1600-talet. Det var nödår efter 30-åriga kriget och nöden är uppfinningens moder. Exporten av stickat kom igång direkt.

Fåren var små och magra och ullen inte av bästa kvalitet. Hund- och människohår blandades in för att förstärka vantar och sockar. Särskilt populärt var detta bland fiskare. Dessa vantar fick ofta två tummar, så att vantarna kunde vändas när de blivit blöta. Den tumme som inte användes, stoppades in i vanten.

Barnen lärde sig att hantera ull  och att sticka vid 5 års ålder. Männen stickade när de red, plöjde eller körde gödsel. Herdarna när de vallade fåren. Kvinnorna när de gick från ett ställe till ett annat.

Inga händer fick vara overksamma.

Bruksvantar i Danmark var ofta rutmönstrade. Denna finns på Nationalmuseet i Köpenhamn.
Ur Sticka efter gamla nordiska mönster. Vibeke Lind, 1983.

TANSKA

Koirakarva kutomisessa

Tanskassa kutominen sai tuulta purjeisiin 1600-luvulla. Oli pulavuosi 30-vuotisen sodan jälkeen ja hätä keinot keksii.

Lampaat olivat pieniä ja laihoja, eikä villa ollut parhaasta päästä. Koirankarvoja ja ihmisen hiuksia lisättiin lankaan vahvistamaan vanttuita ja sukkia. Erityisen suosittua tämä oli kalastajien keskuudessa. Heidän vanttuisiin tuli kaksi peukaloa, jotta ne voitiin rutistaa kuiviksi, kun ne olivat kastuneet.

Lapset oppivat käsittelemään villaa ja kutomaan jo viiden vuoden iässä. Miehet kutoivat, kun he ratsastivat, aurasivat tai ajoivat lantaa.  Paimenet kun he paimensivat. Naiset siirtyessään paikasta toiseen. Yhdetkään kädet eivät saaneet olla toimettomat.
null

…man kanske skulle sticka ett par vantar. Det blir nog ett par rutiga…
Förlagan finns i Hernings museum.
Foto: Susanne Pagoldh. Ur Stickat från Norden. Susanne Pagoldh, 1987.

ESTLAND

Eesti

Kindad

Dräkt från Muhu år 1920. Akvarell av Mari Kaarma.
Ur Eesti rahvapärane taimornament tikandis. Elle Vunder, 1992.

Stickat i Estland

I Estland stickade flickor och kvinnor varje ledig stund. I pausen mellan jobb, när man vallade djur, på promenaden, i hästkärran – överallt var stickpåsen med.

De äldsta fynden av vantar stickade på vårt nutida sätt är från 1200-talet.
Mönstren (och färgerna) ansågs ibland kunna skydda mot onda krafter. Mönstrade vantar blir också varma och tåliga, eftersom de stickas med flera trådar.

Stickade vantar var en viktig del av bröllopstraditionen. Bruden förväntades ge vantar till bröllopsgästerna. Vilket var ett mått på hennes händighet, flit och ekonomi. Det kunde krävas mer än femtio par nystickade vantar av den blivande bruden.

Bröllopsvantar från Mustjala år 1870. Bruden bar de vita vantarna och brudgummen de mörkblåa under bröllopet.
Ur Suur kindaraamat. Reet Piiri, 2013.

Eestissä kudottu

Eestissä tytöt ja naiset kutoivat jokaisena vapaahetkenään. Työn lomassa taukojen aikana, eläimiä paimentaessa, kävelyillä, hevoskärryissä – joka paikassa oli kutomistarvikkeet mukana.

Kuvioiden (ja värien) arveltiin joskus suojelevan pahoilta voimilta. Kuviollisista vanttuista tulee myöskin lämpimämpiä ja kestävämpiä, koska ne kudotaan useammasta langasta.

Kudotut vanttuut olivat tärkeä osa hääperinteitä. Morsiamen odotettiin antavan vanttuut häävieraille, mikä kertoi hänen kätevyydestään, ahkeruudestaan ja taloudellisesta tilanteestaan. Tuleva morsian saattoi joutua kutomaan yli viisikymmentä paria vanttuita.

De översta single-vantarna stickades av estniska flyktingar när de var i säkerhet i Sverige på 1940-50-talet. Vantarna nederst (i par) är stickade efter traditionella motiv i Estland, i nutid. Läs mer om varje vante i Vantgalleriet. Foto: Monika L Lund

Bilden visar huvudsakligen vantar designade och stickade av Adele Falkengren, Estland. Många av vantarna användes vid inspelning av en familjefilm år 2018.
Vanten längst till vänster i nedersta raden är stickade efter en förlaga från Ösel. Monika L Lund har stickat.
Se mer i Vantgalleriet. Foto: Monika L Lund
Vantar från Runö, en pytteliten ö mitt i Rigabukten. De kommer från Lorentzgården. Halvvantarna på andra raden är de äldsta och runt 100 år gamla, medan de andra är nyare, dvs. omkring 60 år gamla.
Läs om varje vante i Vantgalleriet. Foto: Monika L Lund
De två översta paren kommer från Kihnu och mönstren och färgställningarna är kända från 1800-talet.
Därefter följer vantar från Finland.
Luumäkivanten (Karelen) med den karaktäristiska näverstickade mudden i mitten.
De sju nedersta vantarna representerar olika delar av Finland.
Läs mer om varje vante i Vantgalleriet. Foto: Monika L Lund

FINLAND

Suomi

Vanntuut – Kintaat – Lapaset

I Finland möts öst och väst

Färgerna är starkare och mönstren kraftfullare.

I delar av Finland pryddes ofta fingerspetsarna med garntofsar. De karelska festvantarna var ofta rikt  dekorerade över handen, medan fingrarna lämnades enfärgade. Liknande mönster hittar man i Estland.

Vanten finns på Åbo landskapsmuseum. Foto: Pekka Kujanpää

Skolt- och Enaresamer stickade tumvantar i naturvit ull med bårder i kedjestickning i gult, rött, blått och grönt. Vantarna hade snoddar med tofs, och påminde om de svenska Lovikkavantarna.

Dessa vantar designades och stickades upp 2017 av Taito Pirkkanmaa OY, för att fira Finlands 100 år av självständighet. Läs mer om varje vante i Vantgalleriet.
Foto: Monika L Lund

Itä ja länsi kohtaavat Suomessa

Värit ja kuviot ovat voimakkaampia.

Joissain osissa Suomea koristeltiin vanttuiden sormenpäät lankatupsuilla. Karjalaisissa juhlavanttuissa oli kämmenselkä usein hyvin koristeellinen kun taas sormet jätettiin yksivärisiksi. Samankaltaista kuvioita on löydetty Eestistä.

Koltta-ja inarinsaamelaiset kutoivat luonnonvalkoisesta villasta lapasia, joissa oli reunus. Reunuksen väreinä oli keltainen, punainen, sininen ja vihreä. Vanttuiden nyörissä oli tupsu ja siten ne muistuttivat ruotsalaisia Lovikka-vanttuita.

De tre vantarna som är stickade i färgat garn kommer från södra Finland nära den ryska gränsen.
Vantarna av Lovikkatyp är från nordligaste Finland.
Läs mer om varje vante i Vantgalleriet. Foto: Monika L Lund
Vill man ha en Korsnäströja är det bra att vara tre om stickningen. Tröjan har både stickade och virkade partier.
Bild från: www.tapestrycrochet.com

FÄRÖARNA

Føroyar

Vøttur

Ullen – färöingarnas guld

I hundratals år har Färöarna exporterat ull till Norge i utbyte mot timmer. På Färöarna växer vare sig buskar eller träd – och det var nödvändigt att ha tillgång till virke.

På 1500-talet och ett par hundra år framåt blev stickat Färöarnas viktigaste exportvara. Männen kardade och spann. Kvinnorna vävde och stickade. Man stickade gärna in symboler i sina vantar.

Solhjul – solkors – spinnrocken. Universella symboler som återfinns överallt.
Ur Sticka efter gamla nordiska mönster. Vibeke Lind.

År 1765 exporterades 100 000 par strumpor. Man stickade det mesta – t o m skor.
De var stickade och hårt valkade med yttersula av vadmal. Mycket praktiskt att ha när man gick iland på hala våta klippor. Skorna användes också på fjället.

På Färöarna har man gått all-in. Stickat från topp till tå.
Fårklippare på Sandö, omkring år 1900.
Foto: F. Börgesen. Nationalmuseet i Köpenhamn

Villa – färsaarelaisten kulta

Satojen vuosien ajan on Färsaaret vienyt villaa Norjaan vaihtokauppana puutavaraa vastaan.  Färsaarilla ei kasva puskia eikä puita- ja oli välttämätöntä saada puutavaraa.

Kudotut tuotteet olivat 1500-luvulta alkaen ja pari sataa vuotta eteenpäin Färsaarten tärkein vientituote. Miehet karstasivat ja kehräsivät, naiset kutoivat.

Vuonna 1765 vietiin 100 000 paria sukkia ulkomaille. Lähestulkoon kaikki oli kudottua – jopa kengät. Kengät kudottiin, vanutettiin ja niissä oli sarkainen ulkopohja, mikä oli hyvin käytännöllistä noustessa maihin liukkailla, märillä kallioilla. Kenkiä käytettiin myös tuntureilla.

GRÖNLAND

Kalaallit Nunaat

Aaqqatikka

Harens ull

På Grönland är sticktraditionen bara drygt 200 år gammal. Stickade vantar började då förekomma, men har aldrig ersatt skinnvantarna.

Man stickade i fårull men även av ull från harar. Hararnas ullen är vit, varm, mjuk och mycket behaglig att bära. Hararna är stora på Grönland.
Man använde också ull från hund. Det sägs att man även använde ullen från de vita eller blå arktiska rävarna. Och från myskoxar. Men ullen från får är starkast.

Dags för klippning – eller kanske inte…
Bild från webben.

I den traditionella folkdräkten är plaggen av skinn, päls eller tyg – endast handledsvärmarna är stickade. I allmänhet med instickade glaspärlor.

Sälskinnsvantar och ett par pärlprydda handledsvärmare från Grönland.
Läs mer om vardera i Vantgalleriet.
Foto: Monika L Lund

Den stora kragen som hör till folkdräkten, är knuten av trådar trädda med glaspärlor. Glaspärlor har länge varit en stor handelsvara.

Jäniksen villa – Grönlanti

Grönlannin kutomisperinne on vain runsaat 200 vuotta vanha. Tuolloin kudotut vanttuut alkoivat korvata nahkavanttuut.

Kutomisessa käytettiin lampaanvillaa mutta myös jäniksen villaa. Grönlannin jänikset ovat isoja ja niiden villa valkoista, lämmintä, pehmeää ja oikein miellyttävää päällä. Myös koiran villaa käytettiin. Puheitten mukaan jopa valkoisten tai sinisten arktisten kettujen villaa käytettiin. Lampaanvilla on kuitenkin kestävintä.

Ililissat, Grönland. Foto: Pinterest.
Den stora pärlkragen. De klara grundfärgerna återfinns i både arkitektur och i folkdräkten. Lägg märke till det enda stickade: handledsvärmarna.
Foto: Finn Frandsen/Photo

ISLAND

Ìsland

Vettlingar

1200-årig tradition på Island

Handeln med ull och stickat från Island, har varit igång sedan 800-talet. Ända sedan de första norska nybyggarna kom till Island och hade med sig får.

Både män och kvinnor stickade. För barnen gällde: “Efter att du kommit på fjärde året ska du börja arbeta. Tre konster ska du lära. Läsa, spinna, sticka.” Det ansågs lagom för ett barn att sticka två par fiskarvantar per vecka.

Underbar sko sydd av skinn från havskatt. Sulan är stickad i rätstickning med den åttauddiga stjärnan. Skon finns på Nationalmuseum i Reykjavik.
Foto: Susanne Pagoldh, ur boken Stickat från Norden.

Islannin 1200-vuotinen perinne

Villa ja kudotut tuotteet ovat olleet kauppatavaraa Islannissa jo 800-luvulta lähtien.  Siitä lähtien kun ensimmäiset, norjalaiset uudisrakentajat saapuivat Islantiin ja heillä oli mukanaan lampaita ynnä muuta.

Niin miehet kuin naiset kutoivat. Lapsiin päti tämä:” Kun saavut neljännen vuoden ikään, tulee sinun aloittaa työnteko. Kolme taitoa tulee sinun oppia: lukea, kehrätä ja kutoa”.  Katsottiin olevan kohtuullista, että lapsi kutoo kahdet kalastajanvanttuut viikossa.

LETTLAND

Latvija

Dūraiņi

Fingervantar ur Nationalmuseets samlingar, Riga. Sent 1800-tal.
Bild: Latvijas Nacionālā vēstures muzeja på webben

1000-årig sticktradition

Sticktradition och Lettland är tätt sammanvävda både nu och då. De äldsta vantarna som har hittats i Lettland, är omkring 1 000 år gamla. Vantar var tidigare ett nödvändigt plagg – för att hålla händerna varma. Men ända från begynnelsen har människan velat pryda även det nödvändiga. Vantarna hade ofta en ceremoniell betydelse, och det har funnits särskilda dating-vantar, bröllopsvantar, begravningsvantar etc.

Symbolik i mönstren

Man hittar många symboler i mönstren. Förmodligen trodde människor att det instickade mönstret faktiskt kunde ge den kraft som avbildades. Vantarnas mönster kunde skydda bäraren – eller sin omgivning. Man la till exempel en vante någonstans i stallet, för att beskydda djuren.

Lettiska symboler som används i många sammanhang. Bland annat i stickmönster. Texten är översatt i följande avsnitt. Bild: Pinterest (ingen aktiv sida)

Solen
Tecknet för den eviga rörelsen och livet. För med sig Guds välsignelse, värme och ljus. Symbol för familjelycka.

Dubbelkorset – källan
Representerar jordens skapelse och inledningen av Solens nya år. Bevarar hemmet, familjen och god hälsa. Ger kontakt med Gud.

Auseklismorgonstjärnan Venus
Symboliserar Ljusets seger över Mörkret. Jagar bort onda andar.

Ūsiņš
Ljusets och vårens gud i den lettiska mytologin. Den symboliserar också fruktbarhet och beskyddar hästar och bin.

Eldkorset
Symboliserar Solens energi. Drar till sig lycka och kraft. Stöter ifrån sig ondska. Ger understöd i en konflikt.

Ormen
Visdomens och det underjordiskas symbol. Ökar visdom och rådighet. Bidrar till förståelsen för saker och tings tillstånd.

Mästartitel – Tautas Daiļamata meistars

I Lettland kan man tillägnas en särskild Mästartitel som kallas: Tautas Daiļamata meistars.
På engelska: Latvian Folk Craftsman Master. I svensk fri översättning: Mästare i lettiskt allomogehantverk.
Av de stickare som presenteras i Vantgalleriet innehas titeln av Brigita Skrebe, Velta Kannenciece,  Māra Telle and Anita Spēlmane.

Latvija

Dūraiņi

Adīšanas tradīcijas un Latvija ir cieši savijušās jau no senie laikiem. Senākie cimdi Latvijas teritorijā ir atrasti apmēram pirms 1000 gadiem. Kādreiz cimdi bija ikdienas vajadzība – jo bija nepieciešamība uzturēt rokas siltas. Jau kopš senatnes cilvēki tiecās nodrošināt savas ikdienas vajadzības.

Bieži vien cimdi tika lietoti arī dažādās ceremonijās un procesijās, kas svarīgas cilvēkam – dzimšana, kāzas, bēres utt.

Jūs varat bieži atklāt simbolus cimdos. Tā ir kā liecība, kad cilvēki ieguva simbolu aizsardzību sev un sev tuvajiem. Cimdi ar simboliem deva spēku – kā arī aizsardzību no apkārtējās pasaules brīdī

Visi cimdi ir adīti ar rokām kā to darīja mūsu senči jau no 18.gadsimta. Cimdu rakstos tiek izmantoti dažādi raksti – regulāri ornamenti un dažādi raksti kuru ietekme nāk no dabas. Kā piemēram:

The Sun – Saules zīme (dzīvības un mūžīgās kustības zīme)
Usins – dzīvības aizsardzības zīme
The well – Akas zīme (Saules gada sākums)
The Fire cross – Ugunskrusts (Saules eneģijas simbols)
Auseklis – Rītazvaigzne
The snake – Zalktis (Mājas aizsardzības zīme)

Cimdi tika adīti visā Latvijā un to pratadarīt ikviena saimniece. Cimdi pārstāvēti no lielākajiem Latvijas kultūrvēsturiskajiem reģioniem – Kurzemes, Zemgales, Sēlijas, Latgales, Vidzemes.

Vantar från Lettland. De långa vantarna kallas för slädvantar.
Läs mer om varje vante i Vantgalleriet. Foto: Monika L Lund
Vantar från Lettland på de tre översta raderna.
Längst ner vantar och muddar från Grönland – se separat text.
Läs mer om varje vante i Vantgalleriet. Foto: Monika L Lund

NORGE

Norge – Noreg

Votter – vanter

I Norge har det stickats sedan mitten av 1600-talet. Men stickningen hörde till en början till samhällets lägsta skikt – man stickade i Kvinde- og Pigehuus, Enkefattighus osv. Men tvåhundra år senare bar alla stickade plagg.

Ett av de populäraste mönstren från Norge är Selbumönstret – den åttauddiga stjärnan från 1850-talet. Den har anor från södra Europa och förekom redan i 1200-talets Spanien, och användes även av araber.

Vid bröllop var Selbuvanten en viktig gåva till bruden, från de kvinnliga gästerna. Vantarna hängdes upp under festen och när festen var slut gav bruden unga män varsitt par vantar. Planen var att den flicka som stickat vantarna få tillbaks sina egna vantar från mannen.

Selbumönstret finns i många varianter. Den åttauddiga stjärnan är nog det vanligaste vantmönstret i alla länder och regioner.
Bild: Selbuvotter Loop London

Norjassa…

…on kudottu 1600-luvun puolesta välistä alkaen.  Alussa yhteiskunnan alin kasti kutoi Naisten – ja piikojen taloilla sekä muun muassa köyhäintaloilla. Kaksisataa vuotta myöhemmin kaikki kuitenkin käyttivät kudottuja vaatteita.

Yksi kaikkein suosituimmista norjalaisista kuvioista on Selbu-kahdeksansakarainen tähti 1850-luvulta. Se on peräisin Etelä-Euroopasta ja sitä esiintyi jo 1200-luvulla Espanjassa. Myös arabit käyttivät sitä.

Naispuolisten häävieraiden lahjoittamista Selbu – vanttuista  muodostui tärkeä lahja morsiamelle. Vanttuut ripustettiin esille juhlan aikana ja kun juhlat olivat päättyneet, antoi morsian jokaiselle poikamiehelle parin. Tällä tavoin vanttuut kutonut tyttö saisi ne takaisin mieheltä.

SVERIGE

Vantar – Vanthuut – Fáhccat

Stickning i Norrbotten – ett sätt att få mat på bordet

Från mitten av 1800-talet och hundra år framåt, var stickning ett sätt att skaffa pengar till hushållet. Även om familjen till stor del försörjde sig själv på vad jorden, skogen och vattnen gav – behövdes också pengar.

Kvinnor, barn, ungdomar, män – alla kunde bidra till att hushållet kunde sälja en vante, eller annat stickat.

Marja-Terttu Skogfält berättar: ”Detta foto föreställer mina gamla mormödrar Tiina-Kaisa Heikkilä och Hilda-Marja Kaisajoki från Kolarin Saari. Min mormor skämdes för hennes mors lappade kjol. Det var ju potatisupptagningstider. Gammelmormor stickade under intervjun. Man skulle aldrig vara sysslolös, fast de hade så speciella gäster.
Fotot är taget 1921 av den kände författaren Samuli Paulaharju. Hans fru sitter och antecknar intervjun. Detta foto finns även i ett museums arkiv i Helsingfors.”

Marja-Terttu Skogfält kertoo: ”Tämä kuva esittää minun vanhoja isoäitejä Tiina-Kaisa Heikkilä ja Hilda-Marja Kaisajoki Kolarin Saaresta. Kuva on otettu 1921 erhään tunnetun kirjailijan Samuli Paulaharjun ottamana. Hänen vaimonsa istuu ja kirjottaa haastattelusta.
Minun mummu häpesi ko hänen äitilä oli paikattu hame. Sehän oli potunnosto aikaa. Vanha mummu istu ja kuto haastattelun aikana. Ei saanu olla toimettomana, vaikka oli niin erikoisia viehraita. Tämä kuva on Helsingin museo arkistossaki.”
Foto lånat av: Marja-Terttu Skogfält, Huuki, Norrbotten

Troligen har norrbottningarna hämtat stickinspiration från Finland, Karelen och Ryssland. Men även från Norge, Färöarna och Shetland.

Lovikkavanten – en kändis

Erika Aittamaa från Lovikka i Pajala kommun, hör numer till svensk allmänbildning. Beviset är att frågan om vem hon var, förekommit både i Vem vet mest? och På Spåret i SvT.

Erika Aittamaa var kvinnan som uppfann Lovikkavanten. År 1892 fick hon en beställning på riktigt varma och kraftiga arbetsvantar. Hon spann extra tjockt garn och stickade rejäla vantar – men kunden var inte nöjd. Hon jobbade vidare på vantarna: kardade och tvättade så att de filtade sig, smyckade mudden – och Lovikkavanten var född.

Vanten blev snabbt mycket populär, särskilt bland forbönderna som körde lass till och från Haparanda, och kunde ha svårt att hålla händerna varma.

Lovikkavante mini – men med äkthetssigill.
Foto: Monika L Lund

Arbetsvanten

Arbetsvanten är Lovikkavantens ursprung, och stickade för att passa i en lädervante.

Den stickade arbetsvanten skulle vara rak och stor för att lätt glida av om man fastnade i något. Tummen sattes ibland mitt på handen för att passa båda händerna. Och vantarna måste hålla värmen även om de blev fuktiga.

Översta raden: Marknadsvante och Junivanten. Nedersta raden: halvvante från Siljanstrakten och halvvantar efter fynden i Jukkasjärvi kyrka.
Läs mer om varje vante i Vantgalleriet.
Foto: Monika L Lund

Kutominen Norrbottenissa – yksi tapa hankkia ruokaa pöytään

Kutominen oli 1800-luvun puolesta välistä sata vuotta eteenpäin yksi tapa hankkia rahaa talouteen. Vaikka perhe suurimmalti osin elättikin itsensä maan, metsän ja veden antimilla, tarvittiin myös rahaa.

Naiset, lapset, nuoret, miehet – kaikki saattoivat antaa panoksensa siihen, että huusholli pystyi myymään vanttuut tai muuta kudottua.

Luultavasti norrbottenilaisten kiinnostus kutomiseen on perua Suomesta, Karjalasta ja Venäjältä. Osansa siinä on myös Norjalla, Färsaarilla ja Shetlannilla.

Lovikkavantus – julkkis

Erika Aittamaa Lovikasta, Pajalan kunnasta kuuluu nykyään ruotsalaiseen yleissivistykseen.

Hän on nainen Lovikka-vanttuiden takana. Vuonna 1892 hän sai tilauksen tehdä todella lämpimät ja paksut työvanttuut. Hän kehräsi erityisen paksua lankaa ja kutoi kunnon vanttuut. Asiakas ei kuitenkaan ollut tyytyväinen. Hän jatkoi työskentelyään vanttuiden kanssa: karstasi ja pesi, niin että ne vanuttuivat, koristeli rannekkeen ja näin syntyivät  Lovikka-vanttuut.

Vanttuista tuli nopeasti suositut erityisesti kyytitalonpoikien parissa, jotka ajoivat kuormia Haaparantaan/Haaparannasta, ja joilla oli vaikea pitää kädet lämpiminä.

Työvanttut

Lovikka-vanttuiden alkuperä on työvanttuut, jotka oli kudottu laitettaviksi nahkakinttaiden sisään.

Niiden tuli olla suorat ja isot, jotta kädet saisi helposti ulos niistä, jos sattuisi jäämään kiinni johonkin.

Peukalo laitettiin keskelle kättä, jotta ne sopivat kumpaankin käteen.
Vanttuiden tuli pitää lämpö, vaikka ne kastuivatkin.

Vantar från norra Norrbotten, förutom lindorna som kommer från Bohuslän och användes av fiskare för att hålla händerna varma. Läs mer om varje vante i Vantgalleriet.
Foto: Monika L Lund

ÅLAND

Ahvenmaa

Vantar

”Åland är en självstyrande del av republiken Finland där ögruppens svenskspråkiga status samt invånarnas svenska kultur och språk skyddas av internationella garantier.” (Ur Wikipedia.)

Åland består av 6 000 öar och skär och ligger (och låg) mitt i båttrafikleden mellan Sverige och Finland. Stickat var tidigare en stor handelsvara.

Man har stickat på Åland åtminstone sedan 1600-talet, vilket framgår av kyrkoherde Boetius Murenius noteringar om att man förhört en man, Thomos, om han hade ”spänt och nupit” en kvinna som satt och stickade. Han nekade dock till det.

Det framgår av andra anteckningar att bruden, vid den här tiden, stickade strumpor till släktingar och andra viktiga personer, i samband bröllop. (Fritt ur Stickat från Norden. Susanne Pagoldh.)

Åland med sin skärgård och sjötrafikleder mittemellan Sverige och Finland.
Bild: Ambikasailing.blogg

Ordföranden för Ålands Marthadistrikt Sigbritt Fagerström, berättar: ”Redan under den ryska tiden, startades år 1898 i Finland en med tiden riksomfattande kvinnorörelse med namnet Martha (från Bibeln). Syftet var att underlätta kvinnors tunga arbete i allmogehemmen och göra livet gladare. När Marthaföreningarna etablerade sig på Åland bildade Marthorna också en hemslöjdssektion (1923) som genom att utveckla behovsslöjden till saluslöjd, lyckades skapa förutsättningar för egen liten inkomst åt kvinnorna i hemmen.

Det var stickning, vävning och broderi som var aktuellt. Konstnärinnan Sigrid Granfelt (1869 – 1942) fick i uppdrag att på 1920 – 30 talet att skapa åländska mönster anpassade för bland annat stickning av vantar och sockor till salu åt turister. ”

Vantarna från Åland. Presidentens vantar längst ner till höger. President Svinhufvud fick ett par sådana vid sitt besök på Åland år 1933.
Läs mer om varje vante i Vantgalleriet. Foto: Monika L Lund